Johanna Larsson

Efter ett halvår ifrån varandra var det ett kärt återseende. Fick träffa mina älskade småsystrar igår eftermiddag!
Vi lekte och pratade och fikade. Kunde knappt hålla mig från att krama ihjäl dem!
När klockan blev nio gjorde jag lillan klar för sängen och gick upp och låg där tills hon somnade, vilket gick på tre röda, hon var så trött. Låg kvar och lekte med hennes långa hår och strök henne på ryggen. Sedan gick jag och Fredrik och lade oss med henne och skulle sova.
Jag kunde dock inte somna, låg hela tiden och tänkte på hur underbar känsla som bor i mig nu.
Flätade lillans hår medan hon sov, pratade med Fredrik och var bara lycklig.

Storan och mamma låg i sängen utanför, men inatt sover jag med båda mina prinsessor.

Ikväll ska jag jobba på Kalles, tärt men jag behöver pengarna. Somnade en timme på soffan innan maten så jag är ändå ganska pigg. Ska dra mig mot Jocke kvart i nio och övertala honom till att ta ett jobbpass av mig, sedan börjar jag jobba halv tio.
Nu ska jag se film, puss! :)

Jag önskar att ni var nära... Att jag kunde få krypa ner i eran säng efter att ni somnat tätt tillsammans, precis som förut. Jag saknar att få snusa er i nacken och höra tunga andetag från bröstkorgarna på de två barn jag älskar mest av allt i hela världen. Paniken växer i mig när jag inser hur långt bort ni finns nu, att jag inte ens kan få se er växa och utvecklas. Mina änglar kommer ni alltid att vara, och alltid mina älskade, älskade systrar.

Det känns som om jag aldrig varit den som tagit er för givet. Jag har alltid varit förberedd på att ni ska åka härifrån, ifrån oss och mig. Jag har försökt ta vara på all tid, verkligen. Ni är de enda som jag NÅGONSIN, på allvar, aldrig tagit för givet. Det gör mig ledsen, för trots att jag försökt ge er allt så känns det som om jag kunde gjort mer. Innerst inne vet jag att jag gjort allt, gett er all min tid. Tagit med er överallt, låtit er somna i mitt knä, burit upp er på rummet och stoppat om er.. Jag har försökt fostra er, jag har varit arg, glad, lycklig och tacksam för att ni, två små underbara varelser fått mig att skina upp. Jag har väckt er på morgonen, borstat tänderna, duschat, till och med bytt blöja på. Och nu finns ni inte här. Vilka ska jag sova med? Och vilka ska jag vänta på efter skolan? Vem ska jag dra i barnvagn och kasta snöbollar på?
Kommer sakna er över julen, att se era ansikten och lyckliga uttryck. Jag kommer att känna mig ledsen över er frånvaro, men jag har bilder och minnen, och känslan av veta att jag har fått ge er lite ljus i mörkret.
Jag älskar er så mycket att det gör ont.