So me.

Ensam med mina tankar. Jag vill bara vara fri.

Goodbye.

Har bäddat ner mig i sängen på hotellet och myser med film och snacks som fanns på rummet. Alldeles strax ska jag bege mig ner till restaurangen för att köpa middag.

Jag saknar redan Viktor, men det kommer att bli en fantastisk upplevelse och erfarenhet det jag ska göra nu. Imorgon bär det av till huvudstaden i Spanien, Madrid. Och ingen kunde vara lyckligare än vad jag är.

Jag har en otrolig pojkvän där hemma som redan nu väntar på att jag ska komma "hem" till Stockholm och bo tillsammans med honom. Jag har en familj som saknar mig. Jag har äventyr framför mig. Jag har haft en alldeles förträfflig semestervecka med min man. Jag bor på hotell och unnar mig mat. Vad har jag att klaga på?

Hoppas att ni i Sverige får ha det lika bra... Så syns vi om två månader.


To be or not to be.

Nu när jag inser hur nära det är så känns det inte som verklighet längre. Ska jag på semester med Viktor till Spanien i en vecka? Ska jag bo kvar i Spanien i två månader när han flyger hem? Ska jag verkligen flyga "hem" till Stockholm efter min resa som aupair? Ska jag bo tillsammans med Viktor i en främmande stad?

När hände allt detta? Har jag varit med och bestämt det här?

Jag måste erkänna att jag är lite rädd. Om det är någon som tar det mesta med en nypa salt och tar saker som de kommer så är det jag. Men vid detta tillfälle känner jag mig.... splittrad.


Det är verkligen inte så att jag ångrar något vi och jag själv ska göra. Det kommer säkert att bli en underbar resa och en underbar tid i mitt liv som jag kommer att kunna titta tillbaka på, och må bra över.
Men just nu känns det overkligt. Om snart 22 dagar bor jag inte i Piteå längre. Om tre månader är jag sambo, i Stockholm. Jag älskar tanken. Och det är okej att vara rädd.

There is only one word I can say.

Jag hade verkligen en skitkväll igår. Det fanns EN person på hela stället där vi var som lyckades göra mig otroligt ledsen och sårad. Försökte att inte bry mig men jag klarade inte av det. Kvällen slutade dock bra, mycket bra.
Men till den personen som gång på gång får mig att bryta ihop finns bara ett ord att säga, och det är förlåt.
Jag antar att jag måste vara en otroligt dålig person för att få någon att bete sig på det sättet mot mig. Okej, förlåt?

Jag ska aldrig glömma, aldrig förtränga smärtan jag kände eller kärleken jag kände. Den stora vågen som sköljde och fortfarande sköljer mig med känslor försvinner inte. Du får inte tro det. Jag är din, jag väntar på ett godkännande, vill att du ska se mig. Vad än jag kan göra för dig så gör jag det.

.

Jag vet inte... Det är enough, när man gått över gränsen man själv dragit.

asap.

Åh jag vill bara bort från den här stan nu.
Snart, snart! Om en månad får jag åka.

Längtan!

Vet ni hur mycket jag vill flytta hemifrån? Nu längtar jag verkligen, men måste bara gå ut sista året i skolan först så att jag kan jobba heltid och inte bara helger och någon vardag som jag gör nu.
Jag vill åka till IKEA och handla nytt, köpa nya glas och bestick, egna gardiner och påslakan, allt!

Sen vill jag ha en katt, en alldeles egen katt. Den ska heta Smurfan efter en hemlös hund vi döpte i Spanien som var så söt.

Fast samtidigt så är jag väldigt rädd för att bo själv. Jag sover aldrig ensam på kvällarna, antingen med Fredrik eller i mammas säng. Ja, jag är ganska ängslig av mig.
Men om jag skulle bo med någon, med min pojkvän kanske, då skulle jag vilja bo "själv".

Smurfan <3

Fetherway perfection.

Tänk om det vore så lätt.
Att förvandlas till en fjäder och kunna lyfta med hjälp av en enda vindpust.

RSS 2.0